Anna Clarén

About

Text written by curator Maria Patomella

We photograph everything for our photo albums: family images that take on a central importance in our lives. We frame family portraits and hang them up on the wall. The pictures become proof of love, friends and family and are part of the creation of our own identity. Within the history of photography, photo albums have never played an important role and the images have been regarded more as depictive than artistic. In art today, however, the private image has acquired an increasingly prominent role. It is the personal, the individual life that is depicted and presented, and the boundary between the private and public is erased more and more.

At first glance, Anna Clarén’s photographs appear frighteningly beautiful but underneath that surface is a kind of underlying unease that is evoked by the images’ thin, pale appearance. Her photographs are personal but because they bring what is private into the public sphere, we can all share in a life that perhaps we can all recognise ourselves in. The photos provoke questions about existence, belonging and the future. Clarén’s deeply personal photographs are simultaneously a universal narrative about being human.

Anna Clarén’s breakthrough came with the photo series Holding (2006). The photographs depicted her daily life for four summer months in 2005. The self-portraits were self-revealing and frank and were regarded as innovative with their fragile, private mood. The book with the same name won the Swedish photographic book award in 2006.

In the new photo series Close to home (2013) Clarén returns to her journal-like documentation of her own daily life. In private photos she depicts what is now closest to her: her family, children and friends. As an attempt to freeze and preserve the happy moments, the photos become evidence of the life that is lived in the fear that everything can be lost.

© Maria Patomella, 2013

 

Text av curator Maria Patomella

När jag var nio år köpte jag min första kamera med hopsparade pengar. Kameran var en billig pocketkamera med tre tillhörande blixtkuber. Jag fotograferade allt i min omgivning. Alla bilder sattes sedan samman i små album som jag bläddrade i om och om igen. Dessa bilder är i dag tunna, skira och har bleknat av tidens tand. Det är inte så mycket själva innehållet i dessa bilder som har inspirerat mig i dag utan snarare den besatthet som jag kände av att dokumentera allt i mitt liv. Bilderna blev som ett bevis på min existens, ett bevis på att jag var en del i ett större sammanhang. Alla bilder var ett försök att föreviga, nagla fast ögonblicken som utspelade sig framför mig.
-Anna Clarén

Anna Claréns genombrott kom med bildserien Holding (2006). Fotografierna skildrade Claréns vardag under fyra sommarmånader 2005. Självporträtten var utlämnade och raka och sågs som nyskapande i sin skira, privata framtoning. Boken med samma namn vann svenska fotobokspriset 2006.

I den nya bildserien Close to home (2013) återvänder Clarén till sin dagboks dokumentation av den egna vardagen. I privata bilder skildrar Clarén det som nu står henne närmast: familjen, barnen och vännerna. Fotografierna blir ett försök att frysa och bevara de lyckliga ögonblicken.  Det blir till en bevisföring av det liv som levs i rädslan om att allt kan gå förlorat.

Vi fotograferar alla till våra fotoalbum; familjebilder som får en central betydelse i våra liv. Vi ramar in och hänger upp familjeporträtten på väggen. Bilderna blir som ett bevis på kärlek, vänner och familj och är en del av skapandet av den egna identiteten. Inom fotografins historia har fotoalbumsbilder aldrig haft en betydande roll och bilderna har mera setts som avbildande än konstnärliga. Inom konsten idag har dock den privata bilden fått en allt mer framträdande roll. Det är det personligt, det egna livet som avbildas och presenteras och gränsen mellan det privata och offentliga suddas allt mera ut.

Vid en första anblick ses Anna Claréns fotografier som skrämmande vackra, men under den vackra ytan finns det en sorts underliggande oro som framkallas av bildernas tunna, bleka framtoning. Claréns fotografier är personliga men genom att ta det privata in i offentligheten får vi alla ta del av ett liv som vi alla kanske kan känna igen oss i. Fotografierna väcker frågor om existens, tillhörighet och framtid och Claréns djupt personliga fotografier blir samtidigt en allmänmänsklig berättelse om att vara människa.

© Maria Patomella, 2013