In June 2012, our third child was born, a lovely boy with a golden curly hair. At first, everything was as it usually is for a family with small children, but around his second birthday, we began to see a change. Our boy didn´t want to look us in the eye anymore and he lost the words, stopped talking. He began to sleep poorly at night. He got out of bed and ran around in the house, for several hours he could be awake. The food routines changed, suddenly almost all the food tasted bad, only pasta and pancakes could our boy eat. For long periods he went hungry, he became tiered and whiny. The months went by. He didn´t learn to speak, he didn´t listen to his name and he didn´t call for us if something was wrong. He just cried. If we didn´t pay attention every second, he could open the door and run away far from home, down to the water or out into the woods. We were desperate, what would we do to reach our child, how could we give him what he needed?
We as parents were not enough. I saw how everything I believed in fell apart, I couldn´t give my children what they needed. Our oldest daughter, who was 5 years old, started to take on too much responsibility. She saw and understood that we were doing the best we could and that we needed help. Our middle boy, who was 3 years old, slipped out of our focus. At times, he had to take care of himself or seek out to his big sister.
During this period, I searched for my camera. I photographed for four years (2013-2017). The camera became a channel to lead out the chaos of conflicting emotions I experienced.
Total honesty honest was necessary, even if my feelings were sometimes ugly and shameful. By telling this story in photographs, I could look at it from a distance. The photographs helped me to understand, and eventually also forgive and be reconciled.
I’ve made a story about a family and a marriage. About parents who were not able to be the parents they wanted to be, and the children needed.
Today our lovely boy is nine years old. He still can´t talk, but he can ride a bike, he can swim and he can ski like a king! He has shown me a new way of living; a calm everyday life with fixed routines and with the home as a base. He has helped me to see the beauty in the ordinary, the seemingly simple is today full of nuances.
I juni 2012 föddes vårt tredje barn, en ljuvlig pojke med guldlockigt hår. Till en början var allt som det brukar vara för en småbarnsfamilj, men efter ett tag började vi se en förändring. Vår pojke ville inte gärna se oss i ögonen längre och han slutade prata. Han började sova dåligt om nätterna. Han gick upp ur sängen och sprang runt i huset, i flera timmar kunde han vara vaken. Månaderna gick. Han lärde sig inte att prata. Han lyssnade inte efter sitt namn och han ropade inte på oss om något var fel. Han bara grät. Vi förstod inte, hur skulle vi göra för att nå vårt barn, hur skulle vi kunna ge honom det som han behövde?
Snart drogs en stor utredning i gång; barnläkare, specialpedagoger, logopeder och psykologer. Efter ett halvår stod det klart, vår pojke diagnostiserades med autism.
I denna period sökte jag mig till min kamera. Jag fotograferade under fyra års tid (2013-2017). Kameran blev en kanal att leda ut det kaos av motstridiga känslor som jag upplevde.
Alla elaka dialoger som utväxlades skrev jag ned, jag ledde dem ut genom pennan. Att vara totalt ärlig var nödvändigt, även om mina känslor stundtals varit fula och skamfyllda. Via berättandet kunde jag förstå, och tillslut också förlåta och försonas.
Anna Clarén
When everything changed är ett gränsöverskridande projekt där dokumentära fotografier blandas med dialog i manusform. Anna Clarén har för första gången satt ord till sina fotografier. En nydanande helhetsupplevelse har skapats, där betraktaren leds in i både konstnärens men också betraktarens egen upplevelse av kris. I samspelet mellan den raka dialogen och det intima fotot samt i tystnaden mellan det som sägs, bereds en plats till betraktarens intryck utifrån sin egen sinnevärld. En plats som kanske kan inge mod till att våga se sig själv och sin egen berättelse.
Musiken, skapad av Tobias Lindén går i fem åttondelstakt. Takten för betraktaren trillande genom berättelsen, obönhörligen förs man vidare i samma rytm som det mänskliga hjärtats slag. When everything changed är inläst av skådespelerskan Lena Endré.