We photograph everything for our photo albums: family images that take on a central importance in our lives. We frame family portraits and hang them up on the wall. The pictures become proof of love, friends and family and are part of the creation of our own identity. Within the history of photography, photo albums have never played an important role and the images have been regarded more as depictive than artistic. In art today, however, the private image has acquired an increasingly prominent role. It is the personal, the individual life that is depicted and presented, and the boundary between the private and public is erased more and more.
At first glance, Anna Clarén’s photographs appear frighteningly beautiful but underneath that surface is a kind of underlying unease that is evoked by the images’ thin, pale appearance. Her photographs are personal but because they bring what is private into the public sphere, we can all share in a life that perhaps we can all recognise ourselves in. The photos provoke questions about existence, belonging and the future. Clarén’s deeply personal photographs are simultaneously a universal narrative about being human.
Anna Clarén’s breakthrough came with the photo series Holding (2006). The photographs depicted her daily life for four summer months in 2005. The self-portraits were self-revealing and frank and were regarded as innovative with their fragile, private mood. The book with the same name won the Swedish photographic book award in 2006.
In the new photo series Close to home (2013) Clarén returns to her journal-like documentation of her own daily life. In private photos she depicts what is now closest to her: her family, children and friends. As an attempt to freeze and preserve the happy moments, the photos become evidence of the life that is lived in the fear that everything can be lost.
Curator Maria Patomella (2014)
The pictures in this book are of people who belong to or are close to my family. They are also of the landscapes where I live: Biskops-Arnö, Stockholm and Skåne in Sweden. The pictures are mostly taken during the years 2009 to 2012, during a period in my life when I have been blessed with so many beautiful things. I have three children and a husband and we live in a house in the beautiful Swedish countryside.
I bought my first camera at the age of nine with money that I had saved up. The pictures that I took with it are pale, the colors distorted. Those pictures have been an inspiration for this book. Not so much because of their content, but because of the passion for documenting my life that I remember feeling when I took them. How all of my pocket money was spent on film and developing and how I could spend hours looking at pictures of everyday events. As a grown woman I suspect that the pictures served the purpose of bearing witness of my very existence and of that there was a place for me in the scheme of things. I think they were also an attempt to make permanent, to nail down, those fleeting moments.
My husband, who is more analytically inclined, has told me that as a child he would sometimes lie awake at night calculating how old he, his parents and his little sister would have to become in order to die of old age on the same day and then drift off to sleep when he had made the numbers add up.
When I look at those old photo albums from my childhood in the 70’s today I discover that what they were meant to prevent has befallen the evidence itself; the bad technical quality of the color film has made the images slowly fade away. And that’s just it. There is no escaping it, the transience. And all the love in my life doesn’t make it go away.
På svenska
av Maria Patomella (2014)
Vi fotograferar alla till våra fotoalbum; familjebilder som får en central betydelse i våra liv. Vi ramar in och hänger upp familjeporträtten på väggen. Bilderna blir som ett bevis på kärlek, vänner och familj och är en del av skapandet av den egna identiteten. Inom fotografins historia har fotoalbumsbilder aldrig haft en betydande roll och bilderna har mera setts som avbildande än konstnärliga. Inom konsten idag har dock den privata bilden fått en allt mer framträdande roll. Det är det personligt, det egna livet som avbildas och presenteras och gränsen mellan det privata och offentliga suddas allt mera ut.
Vid en första anblick ses Anna Claréns fotografier som skrämmande vackra, men under den vackra ytan finns det en sorts underliggande oro som framkallas av bildernas tunna, bleka framtoning. Claréns fotografier är personliga men genom att ta det privata in i offentligheten får vi alla ta del av ett liv som vi alla kanske kan känna igen oss i. Fotografierna väcker frågor om existens, tillhörighet och framtid och Clarén djupt personliga fotografier blir samtidigt en allmänmänsklig berättelse om att vara människa.
Anna Claréns genombrott kom med bildserien Holding (2006). Fotografierna skildrade Claréns vardag under fyra sommarmånader 2005. Självporträtten var utlämnade och raka och sågs som nyskapande i sin skira, privata framtoning. Boken med samma namn vann svenska fotobokspriset 2006.
I den nya bildserien Close to home (2013) återvänder Clarén till sin dagboks dokumentation av den egna vardagen. I privata bilder skildrar Clarén det som nu står henne närmast: familjen, barnen och vännerna. Fotografierna blir ett försök att frysa och bevara de lyckliga ögonblicken. Det blir till en bevisföring av det liv som levs i rädslan om att allt kan gå förlorat.
Curator Maria Patomella (2014)
av Anna Clarén (2014)
Bilderna i den här boken föreställer personer som tillhör min familj eller som står familjen nära. De visar också den natur och de landskap där jag bor och lever: Biskops-Arnö, Stockholm och Skåne. De flesta är tagna åren 2009 till 2012, under en period då oerhört mycket vackert blev mig givet. Jag har fått tre barn och en man. Vi bor i ett hus mitt i den svenska vackra naturen.
Min första kamera köpte jag som nioåring med hopsparade pengar. De bilder jag tog då är idag tunna och skira, färgerna skeva. Det är inte så mycket innehållet i de där första bilderna som inspirerat mig till denna bok, utan mer den besatthet jag kände av att dokumentera mitt liv. Hur alla mina fickpengar gick till film och framkallning och hur jag kunde sitta i timmar och titta på bilder av de mest vardagliga händelser, prydligt insorterade i album. Som vuxen anar jag att bilderna bar vittne om att jag fanns till och var delaktig i ett större sammanhang. De var också ett försök att föreviga, att nagla fast, ögonblicken.
Min man, som är en mer analytisk person, har berättat att han som barn kunde ligga vaken på kvällarna och räkna ut hur gammal han, hans föräldrar och hans lillasyster skulle behöva bli för att dö av ålderdom på samma dag, och somna, lugnad, när han fått talen att gå ihop.
När jag idag tittar i de där albumen från min barndoms 70-tal upptäcker jag att just det jag ville förhindra drabbat själva bevismaterialet; färgfilmens dåliga tekniska kvalitet har gjort att bilderna sakta blekts bort. Och så är det. Vi kan inte komma undan den, förgängligheten, och detta obönhörliga faktum är så brännande för den som älskar.