It is summer. June, July, August. The people in Holding are wearing bikinis, swimming trunks, shorts, or nothing at all. They lie in the grass and sit on the beach. Sometimes they sleep. The sun is shining.
Everything in the images bears witness to summer. And yet there is a strong sense of winter.
How so? Because the light falling across the people, the objects, and every room is reminiscent of February.
Winter light over summer motifs: a strange intensification takes place. In this unexpected encounter between February and July, it is as if the fragility of the people becomes visible in a new, clarified light.
Blue is the colour of longing, white the colour of eternity. In between, life stretches out in pale, bleached tones. Here, the rooms are at least as lonely as the bodies. Holding tells of a longing for closeness. But not only that.
One thing is striking: the gazes.
The people in the photographs do not avert their eyes, but look straight into the camera, out towards the viewer. The communication is immediate, sincere. There is a sustained and mutual respect here.
A certain direction emerges, one that is both fragile and demanding. A clarity that does not flinch:
The woman in the pink nightgown, holding her black cat firmly in her arms, she knows.
The two naked women, arms linked by the water, they know.
The girl holding her Dobermann puppy in her arms, she knows too.
What do they know?
They know that fragility and strength are related.
They know that trust cannot be practised in solitude, but is something that must be shared.
The images open themselves to the viewer as a question, or as a possibility – to hold the gaze, to hold on and hook into one another: to become involved.
The people in Holding look back, as if urging us to take responsibility for our gaze, for the way we see.
But there is another side here: the turned-away. Holding is full of backs. Bodies that willingly turn away, and that protect their own separateness.
The images that take this almost shy striving furthest are those portraying a sleeping person, made over the course of an entire night’s exposure. The long exposure time has blurred the body beyond recognition. On the thin mattress, only a ghostly bodily trace remains. Is it the presence or the absence of a body?
The sleeping figure returns four times in Holding, evoking both calm and unease. It creates a kind of fold in the narrative, a place where time moves much more slowly. A body that refuses to be fixed as an image, a figure, and resists any simple representation.
Towards the end of Holding, darkness enters. Like a ruptured vein, a darkness that presses in, threatens. But also – liberates.
Holding unfolds within the space that Robert Rauschenberg described as the space between art and life. It is a room where opposites such as strength and fragility, warmth and cold, light and darkness, take on new forms and new charges: here, a wintry light can be transformed into warm communion, and two fragile bodies can be transformed into a shared strength.
For what shines in this room, the distinctive light of Holding, is neither sun nor flash – no, the real light is the distance travelled by the gazes, from one person to another, from the viewer into the image and back out again.
It is a gaze that says: here, hold on –
© Mara Lee 2007
This work might be regarded as a diary documenting my life during a period when I took pictures 24/7, even in the night I let the shutter be wide open, exposing while I was asleep. The people in the pictures are persons that are close to me; parents, my sister, my closest friends, my self and also some people I only met by accident on the street.
In this work I use external, concrete attributes, things and events to describe interior associations, an imaginary reality. A reality which for me is entirely real.
The title of the book is a term derived from psychiatry, which means that each and every child should be entitled to a loving and caring environment by her or his parents. This child will enter life with the feeling of being held. Held by her parents, her self and by life itself.
The one child that for any reason grows up in a family where this love is not possible, will, as an adult, constantly find herself in an endless, desperate search for holding. And in some cases will experience a feeling of falling.
The search for somewhere to hold on to will express itself in various ways; symbiotic love affairs, destructiveness, escaping, a constant feeling of alienation, of being outside.
The book’s story is, in many ways, a self portrait, but deep down inside, human beings are very alike. In our searching, the questions, confusions, we may find a universal strand of humanity; the difference between us lies often in the answers. And therefore, this work is a self portrait with universally human questions/stories.
På svenska
Det är sommar. Juni, juli, augusti. Människorna i Holding har på sig bikini, badbyxor, shorts, eller inga kläder alls. De ligger i gräset och sitter på stranden. Ibland sover de. Solen skiner.
Allting i bilderna vittnar om sommar. Ändå får man en stark förnimmelse av vinter.
Hur då? För att ljuset som faller över människorna, tingen, och i alla rum påminner om februari.
Vinterljus över sommarmotiv: en märklig förtätning äger rum. I detta oväntade möte mellan februari och juli är det som om människornas ömtålighet synliggörs i ett nytt, avklarnat ljus.
Blått är längtans färg, vitt är evighetens. Däremellan sträcker livet ut sig i ljusa, utfrätta toner. Här är rummen minst lika ensamma som kropparna. Holding berättar om längtan efter närhet. Men inte enbart.
En sak är slående: blickarna.
Personerna på bilderna viker inte undan med blicken, utan tittar rakt in i kameran, ut till betraktaren. Kommunikationen är omedelbar, uppriktig. Här finns en bibehållen och ömsesidig respekt.
En riktning träder fram, som både är skör och uppfordrande. En tydlighet som inte väjer:
Kvinnan i rosa nattlinne som håller ett stadigt grepp om sin svarta katt, hon vet.
De två nakna kvinnorna som håller krokarm vid vattnet, de vet.
Flickan som håller sin Dobermannvalp i famnen, hon vet också.
Vad vet de?
De vet att skörhet och styrka är släkt med varandra.
De vet att tillit inte kan utövas i ensamhet, utan är något som måste delas.
Bilderna öppnar sig för betraktaren i en fråga, eller i en möjlighet – att hålla fast blicken, att hålla kvar och kroka i: att bli delaktig.
Personerna i Holding tittar tillbaka, som i en uppmaning till oss att ta ansvar för vår blick, vårt seende.
Men här finns ytterligare en sida: det bortvända. Det vimlar av ryggar i Holding. Kroppar som självmant vänder sig bort, och som värnar om den egna avskildheten.
De bilder som går längst i denna, liksom skygga strävan, är de som avporträtterar en sovande och som har tillkommit under en hel natts exponering. Den långa exponeringstiden har suddat ut kroppen till oigenkännlighet. På den tunna madrassen syns bara ett spöklikt, kroppsligt spår. Är det en närvaro eller en frånvaro av kropp?
Den sovande återkommer fyra gånger i Holding och inger både ro och oro. Det skapar ett slags veckbildning i berättelsen, en plats där tiden rör sig mycket långsammare. En kropp som vägrar att fixeras som bild, figur, och som motstår en enkel representation.
Mot slutet av Holding inträder ett mörker. Som en brusten åder, ett mörker som tränger sig på, hotar. Men också – befriar.
Holding vecklar ut sig i det utrymme som Robert Rauschenberg har beskrivit som mellanrummet mellan konst och liv. Det är ett rum där motsatser som styrka och bräcklighet, varm och kall, ljus och mörker, antar nya former och laddningar: ett vintrigt ljus kan här förvandlas till varm gemenskap, och två sköra kroppar kan förvandlas till en delad styrka.
Ty det som lyser i detta rum, det särpräglade ljuset i Holding, är varken sol eller blixt – nej, det egentliga ljuset utgörs av den sträcka som blickarna färdas, från en människa till en annan, från betraktaren in i bilden och tillbaka ut igen.
Det är en blick som säger: här, håll kvar –
© Mara Lee 2007
Holding är en slags dagboksanteckningar från en tid i mitt liv då jag fotograferade konstant. Även på natten satte jag upp kameran på ett stativ och lät jag slutaren stå öppen mot mig själv under de timmar då jag sov. Människorna på fotografierna är mestadels personer som står mig nära; min farmor, mina föräldrar, min syster och jag själv. En del av de porträtterade är också personer som jag mött av en slump på gatan. Holding fick år 2006 Svenska fotografers Förbunds utmärkelse för Årets bästa fotobok. I mitt fotografiska arbete använder jag mig av externa, konkreta attribut för att skildra en inre emotionell verklighet, en verklighet som för mig är minst lika verklig och ytterst påtaglig.
Bokens titel, Holding, är en term som jag hämtat ifrån psykoterapin. Den säger att varje enskilt litet barn bör få en självklar känsla av att vara älskat och omhändertaget. Detta barn kommer sedan att gå ut i livet med en känsla av att vara hållen. Hållen av sina föräldrar, hållen av sig själv och hållen av livet. Det barn som växer upp i en miljö där denna självklara kärlek av någon anledning inte fanns, kommer som vuxen att ständigt söka och desperat leta efter känslan av holding. I stället för känslan av att vara hållen kommer känslan av att falla och falla som i en bottenlös rymd. Sökandet efter någonstans att hålla sig i kan te sig på olika sätt; symbiotiska kärkelsförhållanden, destruktivitet, flyktbeteende och rastlöshet, en ständig känsla av alienering, av utanförskap.
Bokens berättelse är på flera sätt ett slags självporträtt. Men jag är övertygad om att i djupet på varje människa är vi alla relativt lika. I vårt sökande, i frågorna och i vilsenheten, i längtan efter tillhörighet och närhet är vi alla lika. Därför är denna berättelse inte enbart ett självporträtt utan även en djupt allmänmänsklig berättelse.